Kan man frysa tiden?

Hejda sanden i timglaset, som tycks rinna mellan våra fingrar?

Visst säger vi emellanåt: Jag minns den tiden. Jag var lycklig då.

Eller olycklig, för all del.

Kan hända att det är lyckan – eller olyckan som vi försöker hålla kvar. Känslan, mer än tidpunkten i sig?

En alldaglig doft. Ett vardagligt ljud.

Morgonsolens värme mot nacke och rygg när vi barfota kliver ut i daggfuktigt gräs.

Smaken av snö som oväntat kommer över oss av att vi kör omkull i skidbacken.

Visst gör vi ibland blixtsnabba tidsresor? Vi kanske öppnar en dörr och känner en annorlunda doft. Och plötsligt – under en bråkdel av någon sekund – är vi det barn vi en gång var. Sluter vi då ögonen är det som om barnet i oss faktiskt står där. I hög person. Är i den tidpunkt som doften relaterar till.

Som om tiden, ögonblicket,  vi återupplever funnits bevarad i en liten tidskapsel, undangömd i något skrymsle.

Som om sekunden vi upplevde för länge sedan räddats undan tidens. Som om tidpunkten i sig har bevarats i ett block av kall is.

Vad är det som säger att inte allt vi upplevt finns att återfinna i dylika små kapslar?

Kapslarna finns. I vart fall deras innehåll. Så, jo. Man kan frysa tiden.

Visst strävar vi framåt? Visst rör vi oss på våra tidsaxlar med siktet ständigt inställt på en punkt längre fram?

I kväll. I morgon. Till helgen. Till sommaren.

Konstigt, kan man tycka, eftersom det nästan uteslutande är händelserna bakom oss som bär våra känslor på sina axlar.

I vårt okunnande strävar vi framåt med ena handen samtidigt som vi försöker frysa tiden bakom oss med den andra.

Kanske borde vi vara försiktiga med den tiden som kommer mer än vad vi är? Strax kommer den nämligen att bli till den tid vi fåfängt sträva efter att kapsla in.

Medan vi är upptagna av att se framåt rinner de omedelbara ögonblicken mellan våra fingrar.

Men, jo. Man kan frysa tiden.

Utan vår vetskap låter sig tiden frysas i tingen omkring oss.

I de föremål som en gång tillhört oss själva så väl som i dem som tillhörde våra förfäder.

Vi möter en skolkamrat på gatan och säger (tyst, för oss själva; vi tänker, snarare): Så gammal hon har blivit om man jämför med när hon var ung. Om man jämför med sist vi sågs.

Betänk att det är Dig själv Du ser. Lika gammal och skrynklig som den skolkamrat du sett.

I sinnet är Du i stort sett den Du en gång var. Skolkamraten – framför Dig likaså.

Du kan vara säker på att kamraten ser på Dig och säger (tyst, för sig själv): Vilken gammal stöt! Tur att jag inte ser så där gammal ut!

Inse att tiden – den betydelsefulla delen av tiden – varit frusen. De viktigaste kornen i timglaset har inte rört sig. De har funnits där hela tiden, hängande, fritt i luften.

För, visst. Visst kan man frysa tiden?