Livet går för fort fram. Jag hinner inte med. Nu har man redan levt halva livet!
Så mkt har hänt på så kort tid. Nära vänner har försvunnit från mig. Nya försöker ta sig in.
Det är nog meningen att jag ska vara ensam. Allt jag gör verkar bli fel. Både inom kärlek och vänskap.
Kanske är på tiden att jag lägger ner allt. Leva med mej själv och "mitt ego" som jag hört att jag verkar vara..
Det värsta jag vet är att såra folk. Ändå lyckas jag alltid göra det.
Det värsta som finns är att veta att de är folk som inte tycker om mig. Det får mej att må så sjukt jävla dåligt. Det och veta att jag sårat någon.
Jag ber on förlåtelse till er jag sårat lr svikit. Er jag glömt bort.
Han jag miste som jag kunde prata om allt med om både roliga saker och tråkiga, han som jag skrattade med till allt, som fick mig att slappna av bättre än någon annan.
Hon som va den roligaste person jag träffat, som gjorde dagarna roliga på jobbet. Som hade samma sjuka humor som jag.
Hon som va som en syster jag aldrig haft, skrattade och grät tsm, som man kunde åka till bara för att komma bort.
Ni är dom personer som alltid kommer ha en stor bit av mitt hjärta.

Förlåt!